Fröken Retro

Hos min farmor har allt en historia. Hon är uppvuxen i en tid då man själv fixade det man behövde. Att köpa nytt var alltid sista utvägen. Kunde man inte tillverka själv så kunde man alltid göra om något annat så att det passade ändamålet. Och gick inte det så kunde man kanske besöka en auktion, eller kolla med grannen om de hade något att sälja. Farmor målade, tapetserade och klädde om. Och det barnen tog hem från skolslöjden gömdes inte undan utan togs fram år efter år till påsk och jul med stolthet. Varenda liten pinal på gården som man tar fram minns hon var det kommer ifrån, vilket år det gjordes och vem som hade den innan. I skåpen finns en vas som en drottning gjort på en drejkurs i Italien, en haklapp i gul femtiotalsplast som alla barnen haft (lagad med en bit jutesnöre) och en tomte från skolslöjden utan huvud men som ändå åker fram till jul varje år. En kudde bet jag i när jag var bäbis, man kan fortfarande se tandavtrycken i sidenfodralet. Ibland tar hon fram den och blir glad säger hon.

Det är en sådan otroligt skön kontrast med hennes inställning till saker om man tänker på den tid vi lever i. Där saker blir “ute” stup i kvarten och folk måste inreda om hela hem vart annat år för att inte skämmas. Varje gång jag köper något på second hand (och det försöker jag alltid göra i första hand) så funderar jag på vem som har älskat prylen innan mig och vad den har varit med om. Kanske skulle man börja skicka med en liten lapp där man berättar om sakens historia när man lämnar in något på second hand? Det hade varit fantastisk kul att få med sig hem….

Kategori: Fröken Retro

Skrivet av Fröken Retro